Jag vill vara säker.

Jag fattar inte hur himla fort tiden går! I början av veckan var det långt kvar till helgen. Men nu tusan är helgen redan här. Jag orkar inte! Allt går seriöst för snabbt! Snabbare är lika med att jag snart åker jag till Peru. Just i den här fasen är det seriöst med blandade känslor även om jag såklart längtar. fytusan vilken känsla det här är. Knasigt. Jag vill fast jag ändå inte vill. När jag skypar med Paul känner jag mig väldigt trygg och är beredd att åka, men när jag sitter i andaktsrummet i nicolai med tända ljus och sjunger en vacker sång tillsammans med alla andra då blir jag osäker och får ofta en tår i ögat. Hur ska det här sluta?! Fortsättning följer!