Det är svårt att vara hemma samtidigt som det är underbart. Det är såklart härligt att träffa alla vänner som man inte har träffat på ett tag. Men det svåra är att veta att man inte har sina vänner som man träffade i Oslo nära. Inte ens liiite när, inte ens i samma land.
Jag är otroligt tacksam över att jag fick åka på den här fruktansvärt omtumlande resan. Den har varit som en tvättmaskin. Det bara skakar om ens världsbild. Inte trodde jag att Oslo som verkar vara så öppet och välkomnade kunde vara som det är under ytan.
Det som skrämmer mig mest är att man anpassar sig sjukligt snabbt. När vi åkte tåget hem (mellan våra sovstunder) så pratade vi om hur svårt det skulle vara att komma tillbaka till svenskaspråket, träffa sina vänner som har vart i landet lagom två veckor medan vi har vart iväg på en resan som har förändrat vår syn på livet en aning och det svåraste, att få vara ensam mer än när man går på toaletten. Men det tog inte ens en dag så var jag inne i det. Några ord kommer lättare på engelska men annars är det som om Osloresan är fruktansvärt långt bort, som om den knappt existerat. Det är fruktansvärt märkligt.
Nu ska jag visa er mina absoluta favoritbilder från min kamera.
Noémi. Från Österike-Ungern. Lärde sig svenska på två veckor. Underbara tjej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar