Jag dör. Jag har lämnat min nya familj. I två veckor har jag tillbringat min tid med 60 andra fantastiska människor från 17 olika länder som alla tar hand om varandra. Vi har verkligen följt det som man brukar säga, vi har delat blod svett och tårar och hela den här resan har vart så sjuk. Som en bergodalbana. Ena stunden är man jättelycklig medan nästa stund gråter man. Man tog hand om varandra. Det är fett konstigt att skriva sina känslor här. Om ni undrar mer får ni väl fråga helt enkelt!
Känslorna är som att lämna Skaga fast lite starkare eftersom vi har delat så personliga saker och för att man vet att man kanske inte kommer träffa alla igen. Framför allt inte Paul från Peru. Det krossar min innobords!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar